Örnsköldsvik 1976

21–28 februari 1976

Sverige stod som värd för de allra första paralympiska vinterspelen, som gick av stapeln i Örnsköldsvik. Arrangörerna hade bara haft ett år till förberedelser, men spelen blev en framgång.

Svensk och norsk TV fanns på plats, liksom jugoslaviska radion och flera tidningar.

Första vinterspelet

I början av 1970-talet började man tävla i längdskidåkning inom parasporten. 1974 hölls de första världsmästerskapen och 1976 var det dags för Paralympics, där även alpin skidåkning stod på programmet.

198 aktiva från 16 länder tävlade i längdskidor och alpint, fördelat på 161 män och 37 kvinnor.

Spelen i Örnsköldsvik var öppna för personer med rörelsenedsättning och synnedsättning. Idrottare med intellektuell funktionsnedsättning hade hoppats på egna grenar, men fick nöja sig med ett uppvisningslopp på 5 km i längd.

Två nya idrotter på is visades upp – ispigging och paraishockey. Ispiggingen kom från Norge, medan paraishockeyn var en svensk uppfinning med en lång historia. Redan 1949 ska den första matchen ha spelats på Norrbackas elevhem, då med mer provisorisk utrustning än åkarna hade i Örnsköldsvik. Officiellt räknas dock 1964 som paraishockeyns födelseår. Båda sporterna lockade stor publik – omkring 300 personer kom för att se hockeyn.

Efter spelen fanns stora förhoppningar om att de två idrotterna snart skulle komma in på det paralympiska programmet. Men det skulle dröja. Först 1994 i Lillehammer gjorde paraishockeyn paralympisk debut, och svenskarna tog då det historiska första guldet.

Svenska framgångar

I Örnsköldsvik tog den svenska truppen 20 medaljer, fördelat på sex guld, sju silver och sju brons. I två lopp, 5 och 10 km damer klass A, var prispallen helsvensk: Birgitta Sund vann före Gunhild Sundström och Marianne Edfeldt. De svenska damerna tog också guld i stafetten, medan herrarna slutade på andraplats.

Bästa nation under tävlingarna blev Tyskland, följt av Schweiz och Finland. Sverige slutade femma i medaljligan. Sverige hade inga alpina åkare i sin trupp, och ser man enbart till längdskidåkningen var Sverige tredje bästa nation efter Finland och Norge.

Prestationer och händelser

Precis som i dag bjöd spelen på gripande och glädjande historier. En av de mer långväga deltagarna var Tofferi Kibuka från Uganda. Han hade varit i Norge för att lära sig åka skidor, och utvecklades snabbt enligt hans ledsagare Björn Rinzén.

– Jag hade all möda i världen att hänga med honom, sa Björn till tidningen Handikappidrott, där han också berättar att de kommunicerade på norska utan problem.

En glad trupp med fem aktiva kom från England. De hade knappt åkt på snö och tränat på plastbanor hemma. Året innan hade de dock haft träningsläger i Norge och räknade med att hinna testa föret i Örnsköldsvik innan tävlingarna började. Truppen följdes av ett brittiskt TV-team för ett program som sändes tätt inpå tävlingarna.

Den belgiska truppen dök upp i Örnsköldsvik utan skidutrustning, övertygade om att det skulle finnas att hyra på plats. Så var det egentligen inte, men lokala hjältar och en skidfabrik såg till att de åtta belgiska idrottarna hade utrustning när det var dags att tävla.

Längdskidåkaren Lubomir Ivancik stod utan medborgarskap efter att ha flytt från Tjeckoslovakien efter den ryska invasionen 1968. Ivancik hade bosatt sig i Västtyskland men hade varken tyskt eller tjeckiskt medborgarskap när han dök upp i Örnsköldsvik. Han var så kallad ”statslös”. Drygt ett år före spelen hade han läst om tävlingarna och börjat hårdträna. Vad han missat var att varje aktiv måste tillhöra en nationstrupp. Hans närvaro skapade huvudbry – skulle han få ställa upp och i så fall för vilken nation? Beslutet blev att Ivancik fick delta i sina grenar, 5 och 10 km längd, men utom tävlan.

Norge hade svårt att få ihop pengar till resan men löste det genom att sälja spickekorv och gjorde en vinst på hela 50 000 kronor.

Amerikanen Bill Hovanic utsågs till spelens färgstarkaste deltagare. Den 25-årige veteranen, som förlorat ett ben i en helikopterkrasch i Vietnam, tävlade med en blommig benprotes. Han visade sig också vara en musikälskare. Till längdtävlingarna dök han upp med kassettbandspelare och stereohörlurar.

– När jag åker slalom vill jag ha svängig musik, men på längdåkningen behövs något rivigare, så därför har jag laddat med pop, avslöjade han.